Många dagar är förutsägbara. Jag vaknar på morgonen och jag vet vad som ska hända och i vilken ordning. Och så blir det.
Men jag vet inte när det oförutsägbara kommer. Kanske ser jag det inte ens.
På vår gård som ligger i beredskap för höst, mitt på en sliten gräsmatta har en liten vårblomma letat sig upp. Plötsligt står den bara där. Oansenlig, mycket anspråkslös och helt oväntad. Jag blir så glad när jag ser den, att jag ser den. För jag vill inte bara rusa runt så upptagen att jag inte ens märker det oanmälda och oväntade. Det kan vara just det som blir den dagens guldkorn.
Så blandar jag mina tankar med stort och med smått för att stå ut med det som är outhärdligt, till exempel att människoliv står i brand i så många olika hörn av världen. Att fredliga människor tvingas leva i krig och våld. Att barn gör det.
Senaste kommentarer