Det är så underligt. Jag sätter mig på bussen och tankarna börjar virvla. Jag simmar i bassängen och hjärnan går på högvarv i ett flöde av texter, ord och underfundigheter. Jag skulle kunna skriva flera böcker på raken med allt fint, sorgligt, upprörande, berörande som forsar genom mig när jag tar mig fram i kollektivtrafiken och genom det kommunala simvattnet.
När jag kommer hem ställer sig allt i vägen. Kaffe, tvätt, bokföring, födelsedagspresenter, mejl, blommor, nytt köksbord, telefonsamtal, räkningar, förberedelser och efterarbete till möten. Träffar med vänner, små barn och vuxna barn.
Allt är roligt och allt är viktigt, men jag ser mig förvirrat omkring. Jag skulle ju skriva en ny bok. Varför gör jag inte det?
Senaste kommentarer