Ylle, bomull och linne.
Trots sju madrasser kände hon den lilla, lilla ärtan. Jag har ibland undrat om prinsessan på äretn skulle ha fått en diagnos om hon levat idag. Eller är det helt ok att känna en ärta mellan sju madrasser? Är det också helt ok att minnas barndomens kläder utifrån om de kliade mycket eller bara lite?
”Du behöver det här” sa min förstående vårdcentralläkare och tryckte en stor pumpflaska Karbamidkräm i handen på mig. Stackars prinsessan på ärten! Hon kanske också hade behövt en sådan flaska? I vilket fall som helst har daglig insmörjning av hela kroppen gjort mitt liv lite lugnare och sömnen lite mindre bräcklig.
Jag är en sådan person som minns bardomens kläder utifrån material och kli-grad. Jag stod vid en pöl i ett vått kärr en vårdag och såg grodyngel hoppa. Jag hade pepitabyxor med knäppning i båda sidorna på mig. De var bättre när jag längtade efter dem, än när jag äntligen fick dem. De kliade vansinnigt på benen. Som tur var hade jag också på mig en hallonröd tröja i våffelmönster av rent bomull. De var köpta på Johanssons ekipering i Tranås och det var väldigt skönt att tröjan inte kliade eftersom byxorna var outhärdliga. Grodynglen hoppade och hoppade.
Efter åratal av experimenterande har jag nu hittat min perfekta bäddning! Jag är van vid tvära kast mellan att frysa som en utmärglad hund och att bada i olidlig värme hela natten. Så har det varit hela mitt vuxna liv. (Därför sover jag i enkelrum när jag är på kurs.) Jag lovar att täcken och filtar spelar roll! Vartenda duntäcke är förkastligt, även om det är tjockt eller tunt, svalt eller varmt. Men NU har jag kommit fram till den perfekta kombination.
Den perfekta kombinationen är linne, bomull och ylle i lager på lager. Ett slitet linnelakan köpt på auktion, två knallgula bomullsfiltar som funnits i mitt hem i hela mitt liv och en nyköpt yllefilt från Klippan och så Karbamidpumpen gör livet lätt. I alla fall just nu. Jag tänker på prinsessan på ärten. Kanske det fanns något som hade hjälpt henne också?
Ja tänk vad djupt en del av våra första minnen av obehag sitter. Det börjar klia på benen när jag läser det du skrivit. Jag minns mina korviga långstrumpor med strumpeband (barnbarnen tror inte på att morfar hade sådana). Och vilken underbar känsla det är att idag få krypa ner mellan nytvättade linnelakan! Och också att torka sig med linnebadlakan!
Orsaken att jag hamnade på denna sida är att jag sökte på ”Prinsessan på ärten diagnos” Själv är jag ganska säker på att hon hade ME/CFS 😉
Ja, det kanske är den diagnosen hon har!