Förra året fanns det ett offentligt konstverk i Göteborg som väckte minst sagt starka känslor. På överkanten till en gångtunnel som leder rakt in i stora köpcentret stod det textat med stora versaler: TÄNK PÅ DÖDEN. Det var inte mer än så.
Gissa om det konstverket berörde? Många var stört förbannade. Det kom minst ett telefonsamtal om dagen till kulturförvaltningen med retoriska frågor:
– Ska det vara på det här sättet?
– Hela dagen var förstörd!
– Vad ska vi säga till barnen?
– Ska kommunen stödja sån här skit?
Ja, att tänka på döden väcker känslor. Få är likgiltiga. Men jag tycker inte att det är så himla dumt att tänka till ibland; då framstår glansen i stunden just nu som extra glimmande.
Jag tänker ofta på döden. Kanske för att jag är så tacksam varje morgon för att jag får vakna upp i mitt lilla hus och se ut i den vackra trädgården. Jag vill kunna göra det länge.
Brita, det hoppas och tror jag att du får. Ja, man kan verkligen ha hjälp av döden när det gäller att kunna se vad man har, just nu.