Svante Rydberg
Förr bodde vi stort och i Dalarna. Nu bor vi smått och i Göteborg. Men när jag ser mig omkring på våra väggar fylls jag av skön dalakänsla. Nu handlar det om vår dalakonst och jag plockar ut tre klenoder. Ovan ser ni den första, det är Svante Rydbergs målning som jag fick när jag fyllde femtio år. Nu hänger den i mitt blickfång, när jag sitter och skriver och ger mig hemkänsla och inspiration.
Bredvid Svante Rydberg hänger en konstnär som påminner mig om mycket kreativt arbete i min roll som kommunalråd i Orsa. Först var det Lisbeths man Kent Boholm jag lärde känna. Han var med i flera konstnärliga processer i Orsa. Bland annat ledde han vårt skulptursymposium som vi anordnade i ett slipstensbrott. Etablerade konstnärer gjorde sina skulpturer i bygdens sandsten – medan besökare fick följa processen fram till färdig utställning. Det känns konstigt att Kent inte finns mer.
Då lärde jag också känna Lisbeth Boholm, en dalakonstnär som målar häftigt och fantasieggande. En stor oljemålning av Lisbeth hänger som pendang till Svante Rydberg, över mitt huvud men i brett synfält. Stolen är tom och ankorna promenerar på rad …
Lisbeth Boholm
Slutligen kommer jag till Monika Wennergren. När jag först lärde känna Monika var det som mamma till vår sons dagiskompis. Där på dagis föddes en vänskap som fortfarande är stark. Men nu känner jag Monika som framstående konstnär, i Orsa, i Dalarna. Monikas kanin väcker alltid blandade känslor hos mig – både vemod och skrattglädje.
Monika Wennergren
Senaste kommentarer