Rädsla och ilska i trafiken

En bild som inte har ett dugg med övriga inlägget att göra.

”Folk har inget trafikvett, de kör precis hur som  helst!” Det hörde jag ofta, när jag bodde i Orsa. I Orsa fanns inget trafikvett – men det är faktiskt ungefär likadant i Göteborg. I den vänliga och positiva göteborgsandan springer folk lite hur som heslt över gatorna. När spårvagnen kommer finns inga lagar. Benen på ryggen, är vad som gäller och ofta, ofta är föraren snäll och väntar tills man kommit fram. Så det gäller att forcera cykelbanor och rödljus som om de inte fanns. Men under den glada och fria ytan bubblar ofta starka känslor.

Själv blir jag ofta rädd, livrädd. Det händer när något oväntat schwischar förbi från ingenstans. Rädd blir jag dels för att det faktiskt uppstår ganska många olyckshändelser, särskilt kring bussar och spårvagnar, dels för att jag har en sådan våldsam ”kroppsfantasi” och har så lätt att se min egen kropp ligga halvt krossad på gatan. Men den som just höll på att köra på mig, ser alltid arg ut. Arg och ilsken över att jag råkade finnas just där, just då.  Ibland känner jag mig lite stukad efteråt. Rädd och utblängd. Men det går över. Nästa gång ser jag mig ändå bättre för i fullständig övertygelse om, att min rädsla inte får begränsa mitt liv.