”…Jag arbetar mellan kvart i sju på morgonen och kvart i fyra på eftermiddagen. Min matlåda består av gårdagens rester. Klockan fyra till sju på kvällen har jag ett extra arbete i en specialbutik. Jag äter igen när jag är hemma halvåtta, åtta. Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. Jag är fattig. Och när jag ska försöka skriva om det så tar det direkt slut – ”Är det inte förmätet?” och ”Tro inte att du är ensam om att ha det svårt!” Och nej, jag vet – jag är inte ensam. Jag undrar bara var alla ni andra är. Jag undrar bara varför det är så tyst. Jag sänder ut detta som ett nödbloss i natten, en raket av stjärnor och färgade ljus mot den svärtade himlen för att säga att jag är här, att ni kan komma nu, att vi kan samla oss.”
Detta är ett citat ur yarden av Kristian Lundberg. Boken berör mig. Den sätter fart på alla de där känslorna inom mig, som närs av frågan: Varför måste det vara så? Varför måste det vara så i Sverige? Nej, det är inte så att jag blåögt fortfarande tror att Sverige är den bästa av världar. (En gång för längesedan, trodde jag det.) Men ändå? Sverige är ett förhållandevist rikt land. Varför använder vi inte alla våra resurser på ett smartare sätt? Varför ska det behöva finnas en massa människor i Sverige, som känner sig så fattiga och trötta att de bara orkar släpa sig igenom dag efter dag och har tappat bort orken att vara förbannade? Om detta handlar yarden.
Bra beskrivning, som jag känner igen mig lite i. Jag undviker debatt ibland bara för att jag helt enkelt inte har energi kvar att bli arg/engegerad.
Undrar bara om man orkar läsa boken om man inte orkar vara förbannad 😉
Såg om honom i en intervju på SVT för ett tag sen. Intressant!