Vi talade sällan om det. Kanske lite i skolan, förmodligen eftersom jag visste det. Eller hörde jag de vuxna prata, kanske läste jag dagstidningen och säkert lyssnade jag ibland på Sveriges Radio. Men jag visste vad som hände. Idag läser jag i min dagbok från onsdagen den 7 november 1956. Jag var elva år och mycket rädd.
Det är fullt krig nu. Inte här i vårt land. Men det är ju så att Sovjet tagit Ungern och flera land. Nu kämpar det lilla Ungern för att bli ett fritt land mot det stora Sovjet. Det är fruktansvärt.
Jag fortsätter dagen efter torsdagen den 8 november: På tal om kriget. Israel överfaller Egypten. Där nere någonstans slåss de också om Sueskanalen eller vad det heter. England TROR jag är inblandat. Det kan visst bli världskrig när som helst. Jag är så rädd, så rädd, så rädd för det. Tänk om vi måste ge oss av härifrån någon gång. Kanske fly. Det kanske kommer stora bomber från höjden. Vi kan bli skjutna när som helst. Det är så otäckt. Om detta kan jag aldrig prata med någon. Ingen vill. Men ibland vill jag, riktigt prata ut om detta fruktansvärda.
Idag tänker jag på de som är elva år idag. De matas dagligen på olika sätt med bilder och berättelser om krigets fasor. Många av dem har själva varit med. Förhoppningsvis har de någon att prata med om detta, prata på riktigt. Är de lika rädda som jag var? Eller räddare? Förmodligen är det olika, och säkert beror det mycket på hur trygga de är inom sig själva. Vad jag säkert vet, är att om jag hade fått bearbeta mina känslor och mina kunskaper med, någon som förstod att möta mig på rätt sätt, så hade jag varit mindre rädd.
Men jag minns också att jag tog initiativ till ett samtal med pappa om Ungernkrisen. Jag frågade honom rakt ut, om han trodde att det skulle bli världskrig. Han svarade, att det trodde han inte. I alla fall inte så länge han eller jag lever. Jag minns också att jag kände mig upprymt glad efter det samtalet.
Senaste kommentarer