Vi talade sällan om det. Kanske lite i skolan, förmodligen eftersom jag visste det. Eller hörde jag de vuxna prata, kanske läste jag dagstidningen och säkert lyssnade jag ibland på Sveriges Radio. Men jag visste vad som hände. Idag läser jag i min dagbok från onsdagen den 7 november 1956. Jag var elva år och mycket rädd.

Det är fullt krig nu. Inte här i vårt land. Men det är ju så att Sovjet tagit Ungern och flera land. Nu kämpar det lilla Ungern för att bli ett fritt land mot det stora Sovjet. Det är fruktansvärt.
Jag fortsätter dagen efter torsdagen den 8 november: På tal om kriget. Israel överfaller Egypten. Där nere någonstans slåss de också om Sueskanalen eller vad det heter. England TROR jag är inblandat. Det kan visst bli världskrig när som helst. Jag är så rädd, så rädd, så rädd för det. Tänk om vi måste ge oss av härifrån någon gång. Kanske fly. Det kanske kommer stora bomber från höjden. Vi kan bli skjutna när som helst. Det är så otäckt. Om detta kan jag aldrig prata med någon. Ingen vill. Men ibland vill jag, riktigt prata ut om detta fruktansvärda.

Idag tänker jag på de som är elva år idag. De matas dagligen på olika sätt med bilder och berättelser om krigets fasor. Många av dem har själva varit med. Förhoppningsvis har de någon att prata med om detta, prata på riktigt. Är de lika rädda som jag var? Eller räddare? Förmodligen är det olika, och säkert beror det mycket på hur trygga de är inom sig själva. Vad jag säkert vet, är att om jag hade fått bearbeta mina känslor och mina kunskaper med, någon som förstod att möta mig på rätt sätt, så hade jag varit mindre rädd.

Men jag minns också att jag tog initiativ till ett samtal med pappa om Ungernkrisen. Jag frågade honom rakt ut, om han trodde att det skulle bli världskrig. Han svarade, att det trodde han inte. I alla fall inte så länge han eller jag lever. Jag minns också att jag kände mig upprymt glad efter det samtalet.

”Vi klev in och ut i olika konstmuseum och gallerier. Jag höll på att gå under av kulturella intryck, bli sjuk av skönhet. Det finns en term för det: Stendahls syndrom: Man bryter helt enkelt ihop av för mycket konstestetism.”

Detta är ett citat ur ett förord till boken YSTAD (om Jennifer Saxells konst). Förordet är skrivet av Susanna Alakoski. Där lärde jag mig något nytt igen. STENDAHLS SYNDROM! Tänk att något så upphetsande och roligt kan få ett så formellt och småtrist namn!

Jag drömde inatt att jag gick på en rosa gata.
Ja, en rosa gata!
Och solen gick upp och färgade hela himlen gul …

Under våra sommardagar i Skåne hittade vi Per Helsas gård långt ner i söder, i Ystad. På Vi ramlade in på Galleri Max och där hittade vi henne. Hon är uppvuxen i Vancouver och kom till Sverige 1990. Hon föll pladask för Ystad, tog sin familj med sig och flyttade dit.  Inspirerad av det sydskånska landskapet och småstadsidyllen är hon nu en framgångsrik konstnär och musiker. Hon heter Jennifer Axell. Henne gillade jag!

Ursprungliga sommarprataridén

Förr ville jag så gärna bli sommarpratare i P1. Vänner skrev brev och föreslog mig, men P1 tyckte aldrig att just jag var tillräckligt spännande. I år har jag övergivit min sommarpratardröm. Det beror på Göteborgsposten.

Jag tycker så mycket om den ursprungliga idén. Såg den i text på Hasse & Tage-museet i Tomelilla. Bilden ovan kommer därifrån. Lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna.
Den här sommaren har GP recenserat vartenda sommarprogram. De ”har bestämt” att programmen ska ha ett högt kulturellt värde, om de ska ha något existensberättigande. Den 22 augusti berättar GP:s kulturchef Gabriel Byström om sina intryck av  sommarens program och efterlyser ”fler sommarvärdar som verkligen har något att berätta”. Undantag tycker han att det finns. Han nämner särskilt ”den briljanta utrikeskorrspondenten Cecilia Uddén”, han tycker om religionspsykologen och prästen Owe Wikström med sin ”välformulerade humanism, lågmält diskuterande tillvarons själva essens och vad det egentligen innebär att vara människa.”

Men de flesta sommarpratarna tycker han är gråa och tråkiga. Han tycker att de inte har ”nycklarna till den del av musikvärlden som hade kunnat fördjupa resonemanget.”  Gabriel Byström beskriver hängmattelyssnaren som ”vetgirig och nyfiken” och han säger att stora känslor bör användas med försiktighet i programmen, eftersom ”det  inte per automatik blir bra radio bara för att det handlar om stora känslor.”

Jag tycker inte om GP:s sätt att se på Sommar i P1. De lägger en snobbigt hög kulturell ribba för sommarpratarna – en ribba som innebär att vissa får godkänt, andra inte. Även lyssnarna kan – efter att ha läst GP:s recensioner – känna sig tillräckligt intelligenta och kulturella eller ytliga och ointressanta. Jag tror inte det var så Tage Danielsson menade när han startade programmet för 50 år sedan.

Nej, sommarpratarna är många och lyssnarna ändå fler. Vi gillar olika program och alla har sin plats. Dessutom orsakar Sommar i P1 många goda samtal mellan människor. Vi berättar för varandra vad vi blir berörda av och vad vi lär oss. Tre sommarpratare som jag hört att många lyssnare berörts av är Jan Carlsson (24 juli), folkets val Monika Nyström (20 juli) och Karin Broos (8 juli). De tre la inte kulturchefen märke till så mycket. Men de var kanske inte tillräckligt intressanta, eftersom de handlade mycket om livet och känslor.

Jag fick aldrig bli någon sommarpratare fast jag så gärna ville. Så kanske är jag bara ”gammal och bitter”? Den frågan ställer jag mig ofta, när det dyker upp något jag inte gillar. Har jag blivit en bättre-var-det-förr-människa eller vad är det frågan om? Fast i det här fallet är det inte så. Sommar i P1 består, jag gillar det (även om jag inte lyssnar på alla program) och jag kommer med glädje fortsätta att lyssna år efter år. Det kan inte GP förstöra.

Varför rinner det tårar? brukar åttaåringen med det långa, vackra håret fråga.
Det är inte för att jag är ledsen, bedyrar jag. Det är för att det blåser. När det blåser rinner tårarna, fast jag inte är ledsen …

Idag upptäckte jag ett par tårar, fast det inte blåste. Jag hastade fram för att utträtta några ärenden och hinna hem till kaffet på vår fina balkong. På Första Långgatan var gulvästade män i färd med att bända loss en moped, som mosad hamnat under förarvagnen. En massa ungdomar flockade sig däromkring. Det hände väl nyss? Kanske när jag satte nyckeln i låset för att lämna vårt hem? Just då, hände det nog. Någon satt på mopeden. Var är denna någon nu? Hur ser han eller hon ut? Förmodligen en han? Mosad? Stympad?

Jag känner tårararna som letar sig ner för min kind. Fast det inte blåser.

Senast lästa bok, just nu.

Berättelsens ”jag” är lite över femtio år och har lämnat sitt arbete och sambo med barn. Hon har flyttat ut i ett hus på landet och bestämt sig för att vara alldeles ensam ett tag; att njuta av våren när den kommer steg för steg. Leva nära naturen.

Plötsligt dyker Jonas upp oombedd. Han är fjorton år och hennes systerson. Systern lämpar helt enkelt av honom ett tag, medan hon själv ska reda ut lite trassel i sitt liv. Så nu sitter de där, ”jag” och Jonas fast ingen av dem vill det. Ett citat ur boken:

Jag vill ju inte bry mig. Jonas sitter där inne i ett mausoleum med tingestar, saker som varma brummar upp  ström och drömmar, som kräver att bli fönyade och bytas ut, som med alla sina ljud och påträngande grälla färger plattar ut allt och gör människan vilse i den verkliga världen.Världen som doftar och behöver tid och sol och regn.

Två saker blev jag påmind om: att jag måste tänka mig för innan jag tror att jag är den som vet hur andra människor borde leva sina liv och att en fjortonåring som böjt sitt huvud och som en mussla dragit sig in i sig själv, kan vara en stor utmaning, t.o.m. påfrestande – men mitt i alltihopa klan man inte låta bli att älska honom!

Jag tyckte om Helena von Zweigberks bok Sånt man bara säger.

”Det verkar som att människor blivit lite snällare mot varandra”, har jag hört Norges stadsminister Jens Stoltenberg säga några gånger under den senaste månaden. Den månaden som gått sedan massmorden på så många barn, unga och vuxna skedde i Norge.

”Människor har blivit lite snällare mot varandra” – när det sker något hotfullt och hemskt i vår närhet, vill vi ta hand om varandra lite bättre. Ta hand om och ta vara på! Det är som om vi blir mera noga med att njuta av närheten i stunden.

Två människor, som jag känner som livsbejakande, kärleksfulla, kreativa och arbetssamma människor, kämpar just nu mot svåra sjukdomar. Det är svårt att stå bredvid och titta på och det väcker min lust att ”vara lite snällare”. Det påminner mig också om att ingen dag är på förhand given. Det gäller att ta väl vara på varenda en; varenda stund och alla de små fina mötena vi har med andra människor.

Sommaräng

Högsommaren är över. Jag har samlat på mig nya intryck, mött ”gamla” och nya vänner – en del gamla och en del unga till kropp och sinne (vilket inte alltid går hand i hand.) Jag har också sett delar av Sverige. Ibland har det handlat om att återse, ibland har det varit alldeles nytt. J och jag har rest i Sverige. Skåne, Österlen, Småland, Vättern, Dalarna, Arvika, de dalsländska skogarna och skärgård i syd och skärgård i Stockholm. Vårt land ger mig mersmak.

Ystad

Helsingborg

Nu är jag uppfylld av en oändlig tacksamhet över allt jag får uppleva. Det är ingen självklarhet! För många människor reser sig olika hinder; det kan vara hälsan som sviktar, pengar som fattas eller något annat som gör att man bara inte kan komma iväg och få känna spänningen i att lämna vardagslunken för några dagar. Och åker man bort – ja, då får man också uppleva glädjen i att komma hem igen. Ända sedan jag var liten har jag alltid längtat hem, när jag är borta. Särskilt mycket brukar jag längta till min egen säng.

Här kommer några sommarbilder till, från mina intryck som på olika sätt kommer sätta sina avtryck i höstens kommande blogginlägg.

Ellen Keys "Strand" vid Vättern.

Gustav Fjestad, en detalj. Från Rackstamuséet i Arvika.

Vem eller vilka läser bloggar i juli? jag vet inte, säkert finns det alltid några som gör det, men suget är inte detsamma nu.

Så jag har bestämt mig. MIN BLOGG TAR EN VILOPAUS OCH ÅTERKOMMER NÄR DAGARNA BLIR KORTARE OCH VI DRAR OSS IN I VÅRA HUS FÖR ATT FÖRBEREDA OSS FÖR HÖSTEN …

Vi hörs och ses!

Inledningen är viktig och sedan slutet, fick jag lära mig i skolan. Vi fick plocka fram August Strindbergs Hemsöborna. Tillsammans med hela klassen och läraren slogs det fast att inledningen var suverän. Jag har inte läst den sedan dess och det är rätt länge sedan nu. Men jag tror den började ungefär så här: Han kom  som en stormvind med ett höganäskrus om halsen … Den entrén glömmer man inte så lätt!

Igår köpte jag tre stycken ”att-ha-med-på-resan-pocketböcker”. Alla tre hade inledande ord som lockade mig att läsa vidare:

En sen och kylig höstnatt. Luften sved mot ansiktet. Det föll hagel som glaskulor. Jag stod på torget och såg iskornen studsa över gatan, såg dem rulla ner i åkerjord och i rabatter som inte rensats på månader. Ur ”Två hus vid slutet av en väg” av Conny Palmkvist.

”Anders, kan du höra mig?”
Den främmande rösten var vänlig och varm men kom från en plats utan räckhåll. Han borde väl svara, men innan tanken var färdigtänkt gled han tillbaka in i dvalan. Ur ”En sannolik historia” av Karin Alvtegen.

Jag visas in i ett litet dystert rum och blir ombedd att sätta mig där och vänta. Sex tomma bruna plaststolar står vända mot varandra på den slitna plastmattan. I ett hörn står en konstgjord krukväxt med glansiga blad täckta av damm. Jag gör som jag blivit tillsagd. Ur ”Bumerang” av Tatiana de Rosnay.