Färskpressad juice i Pompeiji

För 32 år sedan på sommaren slutade jag och min man J. att dricka alkohol. Impulsen kom hastigt, men vi nappade genast på idén. Vi hade varit på en veckas semester och var slitna, så vi åkte hem och gjorde världens största, bästa, härliga drink och sedan dess har vi inte druckit en droppe. (Förutom när en ”kompis” lurade i mig en klunk.)

Det var ett bra beslut, för vi drack för mycket. Vi drack drinkar som blev större och större. Ni skulle se vår ”spritkällare” och vi drack rött vin och vitt vin. Fredag, lördag, söndag och ibland onsdag eller någon annan dag – det hände ofta något som skulle firas eller något annat som krävde tröst.

”Det är det bästa jag har gjort” sa Benny Andersson hos Skavlan om sitt eget beslut att ”vara vit”. Det tycker jag också för jag vet långt inom mig, att hade jag inte slutat hade jag blivit alkoholist. Jag kände att spriten ”gjorde något med mig”, något som inte kändes hälsosamt och jag har alkoholism i mina gener. I så fall hade jag missat oändligt mycket i livet. Jag hade missat att vakna pigg på morgonen, många kärleksfulla småbarnsår, många nära relationer för att nämna något. Jag hade inte heller fått vara med om detta:

Politik i Orsa

eller detta:

Politik i Europa

Ibland får jag frågan om jag inte kan längta efter alkohol. Jovisst, kan jag det. Jag kan längta efter vår ljusgröna försommarsnaps. Den som vi gjorde själva av späda vinbärsblad. Den var så vacker och vi åt sill och drack Elefantöl från Danmark … Eller ett glas vitt till förrätten och rött till huvudrätten …  Men allra mest längtar jag nog i den sociala sitauationen, just när festen ska börja. När allt är lite stelt, det är svårt att hitta orden och alla samlas med glada leenden kring kvällens första drink. Då känns det tomt. Alldeles särskilt tomt är det om alternativet är kranvatten i ett duralexglas. Men den känslan går över väldigt fort och jag har en fördel i att veta hur man är när man är spik nykter och hur man blir när man tagit ett glas eller två. Jag spelar faktiskt med rätt bra. Och mycket snart har fetsen nått ett stadium då det är underbart att vara ren i huvudet.

Dessutom finns det oändligt många anda läckra drycker!

Alkoholfri öl

Cappucino

”…Jag arbetar mellan kvart i sju på morgonen och kvart i fyra på eftermiddagen. Min matlåda består av gårdagens rester. Klockan fyra till sju på kvällen har jag ett extra arbete i en specialbutik. Jag äter igen när jag är hemma halvåtta, åtta. Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. Jag är fattig. Och när jag ska försöka skriva om det så tar det direkt slut – ”Är det inte förmätet?” och ”Tro inte att du är ensam om att ha det svårt!” Och nej, jag vet – jag är inte ensam. Jag undrar bara var alla ni andra är. Jag undrar bara varför det är så tyst. Jag sänder ut detta som ett nödbloss i natten, en raket av stjärnor och färgade ljus mot den svärtade himlen för att säga att jag är här, att ni kan komma nu, att vi kan samla oss.”

Detta är ett citat ur yarden av Kristian Lundberg. Boken berör mig. Den sätter fart på alla de där känslorna inom mig, som närs av frågan: Varför måste det vara så? Varför måste det vara så i Sverige? Nej, det är inte så att jag blåögt fortfarande tror att Sverige är den bästa av världar. (En gång för längesedan, trodde jag det.) Men ändå? Sverige är ett förhållandevist rikt land. Varför använder vi inte alla våra resurser på ett smartare sätt? Varför ska det behöva finnas en massa människor i Sverige, som känner sig så fattiga och trötta att de bara orkar släpa sig igenom dag efter dag och har tappat bort orken att vara förbannade?  Om detta handlar yarden.

Duschutsikt

Du finns med mig, för du finns i mina minnen. Jag står i duschen och låter varmt vatten strila över min motsträviga kropp, en kropp som måste väckas varsamt för att kunna känna morgonens glädje. Jag tittar genom duschväggen och rakt ut genom fönstret. Där står Skansen Kronan, vacker, trygg och beständig med sin raka siluett mot en morgonhimmel som rymmer solstänkta moln och åskgrå himmel och en klar gräns dem emellan. Jag har dragit undan aluminiumstället för tvålar och balsam från ”Frejs bad, VVS & kakel”. Bara för att kunna se så bra som möjligt.

Varje gång jag duschar ser jag Skansen Kronan och tänker på dig, pappa. Det var femtio år sedan. Du hade flyttat från en lång sanatorietid på det småländska höglandet till Göteborg. Du var lika gammal som jag är nu. Jag gissar att du försköt din längtan tillbaka till skogarna och sjöarna, när du stod i vår nya lägenhet på Föreningsgatan i Göteborg och sa: ”Titta, se så vacker hon är, Skansen Kronan.”

Sedan dess har vi vistas långt bort från varandra och jag har fyllt ett halvt sekel med liv. Nu står jag på andra sidan Skansen Kronan, bara några kvarter bort och låter det heta vattnet väcka mig till liv. Jag tänker på dig, du finns alltid kvar i mina minnen. Jag vet att femtio år efter att jag är död, kommer någon annan stå och titta på Skansen Kronan från något annat håll. Skansen Kronan består.

Badrummet ska ha fönster! Det var ett av de två enda krav vi hade på det hus som vi köpte, nygifta och yra. Fönster som ger rymd och frisk luft i badrummet ger mig en alldeles särskild frihetskänsla.

Genuint, fårpäls

När jag måste besöka vården är jag rädd. Mest rädd är jag att de inte ska tala med mig, med betoning på, med mig.

Senast jag var hos doktorn fick jag möta en expert. De hade en fin maskin som skulle säkerställa min diagnos och en praktikant som skulle lära sig. Doktorn viskade under hela undersökningen sina fynd i medicinska termer, för att upplysa praktikanten. Den viskande tonen var väl för att jag inte skulle höra och inte förstå. Men jag som förstår mycket om kroppsliga tillstånd och har en bra hörsel – kunde, med stor ansträngning höra vad som sas. Och det jag inte förstod hjälpte fantasin så bra till med!

En kvinna knackade på dörren och gjorde – under min undersökning – upp om en konsultation på Universitetssjukhuset nästa dag och strax efteråt ringde telefonen. Doktorn, som var en äldre kvinna, rattade med elegans mobilen som ringde, instruktion till praktikanten och min apparatundersökning samtidigt. Hon hade definitivt en hög simultankapacitet. Telefonsamtalet handlade om huruvida ett operativt ingrepp skulle göras på en annan patient snarast, för att säkerställa en leukemidiagnos. ”Det här är en svår och viktig fråga” sa doktorn, pekade åt praktikanten och sammanställde mina svar samtidigt.

Efter avslutad undersökning vände hon sig till mig och berättade om sina fynd. Hon förklarade att fynden kommer påverka mig resten av livet och undrade hur jag tyckte att vi skulle förhålla oss.

När jag kommit hem grät jag. Jag hade ju så gärna velat vara huvudpersonen under min kvart hos experten. Nu oroar jag mig för vad som ska hända under resten av livet. För något lär ju hända, om jag ska leva länge och det vill jag ju.

I maj såg jag ett TV-program om dans. Det var en presentation av boken MATS EK, som just skulle komma ut. ”Ett andlöst vackert verk” har den kallats i recensioner. I mina anteckningar hittar jag nu löst nedskrivna rader från det programmet, rader som slog an på mig.

Dans är att tänka med kroppen …
Som publik måste du vara öppen, annars fungerar det inte …
Att själv få dansa inför publik går inte att beskriva …
Jag tycker inte om den klassiska balettens ideal. Allt ska inte bara vara vackert … det klumpiga hör också till …
Jag ser döden som en medskapare, en nödvändig referenspunkt …

I det ögonblicket tänkte jag: O, om jag ändå kunde dansa! Det verkar så underbart att kunna dansa …

Efter sommar kommer höst

Hörde en tv-notis häromdagen om något som var alldeles särskilt vanligt i USA. Så förmodligen finns det i Sverige också. Det handlar om att man på nätet i detalj kan forma sin drömpartner. Sedan är det bara att trycka på sök-knappen och den perfekte/perfekta partnern står framför dig. Så bra!

Det som var lite komplicerande var dock att man kommit fram till (fortfarande i USA) att det nu finns en uppsjö av äktenskap som inte är tillräckligt dåliga för att skiljas (eftersom de är perfekta), men i verkligheten förutsägbara och ganska tråkiga.

Tro nu inte att jag är emot dejting på nätet och letande efter en partner där. Jag vet att många gör det, och jag tycker det är mycket bra att den kontaktmöjligheten finns. Men vad jag tvekar inför, är jakten på den perfekta lyckan. Kan jag själv snickra ihop en annan människa för att sedan bli evigt lycklig? Nej, jag tror inte det. Man kan aldrig kalkylera bort att efter sommar kommer höst och en partner – hur perfekt hon/han är – kan inte alltid, alltid passa in i datorns programmeringar. För i så fall finns det inte mycket plats kvar för överraskningar och nya stigar att gå på.

Tidens tand

Du min omtänksamma syster var förtänksam redan då, när jag var i tolvårsåldern och du tre år äldre. Det var bra att du såg till att jag fick lära om livet, det som ingen annan berättade. Det finns inga undertoner i detta minne. Det handlar om konkret sexualundervisning rakt upp och ner – inget annat.

Pappa har stånd, bara så du vet.
Pappa har stånd
bara så du vet
bara så du inte tror att det är onormalt.

När man kysser någon
kan man känna
att det blir svullet och nästan blött i underbyxorna
bara så du vet
och inte tror att det är onormalt.

"Vår" skola, Digerbergets skola i Orsa

Kallmora, min sommarby

Åh, alla dessa himlar … så ofta förlorar jag mig i dem. Himlen får mig att längta både bakåt och framåt, på himlen tornar hoten upp sig, himlen gör mig glad och full av lust och himlen ger mig ett obeskrivbart lugn. Himlen finns alltid. Himlen tar aldrig slut. Himlen är evigheten.

Oväder närmar sig över Vättern

Hur ska det bli? Åska eller sol över Nordostpassagen?

Svalt havsbad på Eknö

Härifrån till evigheten

Hösthimmel, Brita Holvid Fastlund

Denna bild  ger mig samma stämning som mina ord i versen nedan. Nu, när det drar ihop sig till höst är det många som upplever den överväldigande känslan, när barnen flyttar hemifrån. Känslan ser olika ut; det kan vara skönt och spännande att ett stort kapitel i livet tar slut och ett annat börjar, och samtidigt kan det kännas alldeles förfärligt tomt .

Gungorna har slutat slå för vinden
gungorna har för längesedan
slutat slå för vinden
fotbollen är glömd i ett hörn i garaget
och klädnyporna är rostiga
om det hänger något i vinden
är det vuxenkalsonger och hushållstextilier
alla små och halvstora trosor och tröjor
har gått till fattiga länder, sopsäcken
eller trängs i en nostalgilåda
i något dammigt förvaringsutrymme
mamma går runt med en tyngd bakom bröstbenet
pappa tycker det är skönt

Ur min verssamling på 90-talet

Konstnären som gjort bilden heter Brita Holvid Fastlund (www.duo.nu) och är en dalakonstnär som jag tycker så mycket om.

Trappa

Snart är genomsnittsåldern för Sveriges partiledare 41 år. Det är tjugo år yngre än för några decennier sedan. Numera är det så i Sverige, att de ledande politikerna är betydligt yngre än merparten av väljarna. Alla de som slåss om att leda, styra och ställa i landet har en betydligt färskare erfarenhet av hur det är att vara barn eller tonåring i dagens samhälle som präglas av allt möjligt som inte fanns, när jag var ung. It, telekommunikation, ekonomisk globalisering, medvetet miljöhot, Kina och Indien på frammarsch – för att nämna några exempel.

Alla vi som är fler, vi som ska välja och förhoppningsvis känna oss trygga med de politiska ledarna, ja, vi har en hel livsberättelse i våra händer. Vi blir bara fler och friskare och vi har upplevt massor av omställningar, omvärderingar, sorger och glädjeämnen.

Så nu har Sverige ett guldläge! En gyllene chans att binda ihop kunskaper, livserfarenheter och känslor som en brygga mellan generationerna. Om de unga bjuder in och lyssnar och om de äldre generöst delar med sig och samtidigt hjälps åt att förstå att gamla tider omformas till nya tider – ja, då kan det här bli riktigt, riktigt bra!

Höstdekoration på Liseberg