Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.
”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare. Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.
Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.
Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”
Jag har haft privilegiet att lite i periferin följa ert manusarbete och det har varit fantastiskt spännande och lärorikt. Eftersom jag själv skriver i en helt annan genre, var det som att få titta in i ett annat hem, med andra möbler, annan inredning och spännande vinklar och vrår. Jag ombads också komma med synpunkter och det gjorde jag. Minns att jag i vissa avsnitt inte var helt klar över, vem det var som förde ordet. Men det har klarnat!
Tänk att kunna skriva tillsammans med en nära anhörig! Blir både avundsjuk och förskräckt. Kan inte tänka ut någon jag skulle kunna skriva med.
Men – vem vet?
Lycka till med slutklämmen och jag ser fram emot att få läsa denna berättelse igen, som berört mig så starkt.
Tack Rigmor för dina peppande ord! Det var ju ett tag sedan du läste vårt manus. Om du gjorde det nu skulle du både känna igen dig – och samtidigt inte alls! Mycket är förändrat, men kärnan är kvar.