Steget före
För att jag måste.
För att förstå världen.
För att känna mig levande.
Har alltid gjort det.
Detta är några av de svar som kommer på frågan ”Varför skriver du?” Det finns fler, kanske inte lika ofta uttalade.
Jag vill beröra andra.
Jag vill att miljoner människor ska läsa det jag skriver.
Jag vill leva på att vara författare, tjäna pengar.
Bli berömd.
Bokbranschen, hur ser den ut idag? Eller snarare textbranschen, för att vara författare handlar inte bara om på papper skrivna böcker. Skrivande är ett virrvarr av texter som rör sig okontrollerat i analoga och digitala världar. Förr fanns inga författarutbildningar eller skrivarkurser. Det fanns självlärda talanger som höll fast vid sin dröm stöttade av sin egen förmåga, lyckliga omständigheter och slump. Men de var inte lika många som nu. Många hade det ekonomiskt kärvt, ofta fattigt intill outhärdlighet. Sätten att nå framgång var inte så många. Få sin bok utgiven på ett förslag, skriva för en tidning, kanske komma i radio. Det är ungefär så jag tänker mig att det såg ut att vara författare när jag var ung.
Idag är konkurrensen stenhård, det vimlar av duktiga skribenter. De stora bokförlagen får in c:a 2000 oombedda manus per år, många välskrivna och spännande. Av dem går kanske en eller högst fem till tryckning. Ibland ingen. Så om man tror att enda sättet att bli läst är att bli utgiven på Bonniers eller något liknande förlag, är chansen att lyckas inte stor. Börjar man dessutom skriva sent i livet är chansen ändå mindre. Lyckas man inte kan det bero på att man inte skriver tillräckligt bra, men det är definitivt inte ett säkert kvitto på att man skriver dåligt. Man är kanske bara steget efter.
Parallellt med att skriva försöker jag förstå mig på dagens skrivarvärld. Jag läser, lyssnar, tittar och lär. Om branschen, om författarrollen, om skrivardrömmar, om mig själv. Om detta kommer flera av mina kommande bloggar handla.
Men du har i alla fall mac! 😉
Instämmer med allt. Den enda slutsats man kan dra med tanke på dagens överflöd av förhoppningsfulla författare och välskrivna texter som aldrig blir publicerade är, att man måste skriva för sin egen skull. För att man måste. För att man vill. För att kanske någon kommer att läsa ens text och tycka något. För att se sina tankar på pränt och följa sitt inre flow.
Ibland känns det meningslöst. Man ger upp. Inte lönt. Slöseri med tid och kraft. Tycker texterna man värkt fram är värdelösa, ytliga och stumma. Så man lägger ner. Ett tag. Tills det bara inte går längre. Och då skriver man igen. Och plötsligt (inte ett ord man ska använda enligt handledare Susanna) kommer man in i ett flow. Texten lyfter…
Varför skriver jag ”man”. Det är ju jag.